nataliesmamma

Ja, precis så sa jag till mig själv innan & de händer faktiskt inte ofta, MEN när hon sitter icke fastspänd i vagnen och med vilje glider ner och ut för att sticka och jag tar tag i henne och hon mer eller mindre hänger sig fast i mitt halsband & SLITER sönder de, sticker & skrattar...ja då, säger jag så, JÄVLAUNGE!!!
Arg blev jag. Tur att jag upptäckte att det gick sönder, så jag inte tappade mitt både stora & antika guldhänge som jag har fått av min käre mormor=)
Som om det inte vore nog, när vi går på bussen så är där inte pengar på busskortet:S Henke laddade de med 200kr för någon dag sedan...MKT mysko!!! Kan jag ha tagit fel kort med mig??? Hm får se om jag hittar ett annat här hemma...

I övrigt så har min dag varit bra=) *pustar ut*
Fm bestod av mys & umgänge (prat!!) med sambon min, får passa på nu, sen när jag oxå jobbar så ses vi mer eller mindre inte på  varannan vecka, så även igår blev det myspys & mindre städ (som jag skulle ta tag i) haha men men kommer väl någon dag till de oxå;) Funderar starkt på en hemhjälp!! En vän både jobbar med de och har en själv...ngt att suga på=)

I eftermiddags har jag & Natalie varit hemma hos Frida, en trevlig heldag med matlagning & hela kittet=) Natalie börjar känna sig hemma där nu, stojar & har sig och springer självmant till Frida=) Kul.
Begravningen är bokad nu oxå, ska bli skönt att ha det gjort. Säger bara en sak, fy f*n vad dyrt det är med dödsannons!! När jag dör så behövs de ingen sån, spara era pengar, dem som känner mig får veta det tids nog ändå.

Ringde jobb idag oxå, det var tungt kan jag säga er! Inte pratat med dem på nästan 1år...men när jag väl ringde så släppte de=)
Fast lite "arg" blev jag men det är inget som jag tänker ta här:P Mohahha lite hemlisar får jag spara;)

Tack för mig, kommer en ny dag imorgon:D Sov gott

Jag älskar iallafall de!! Börjar bli sommar, men man vet tyvärr aldrig när de vänder så det gäller o ta vara på varenda dag som solen lyser.
Så efter att jag hämtat lillan från fsk, så gick vi hem,fixade till lite käk...sen bar det ut till den underbara härliga solen:D
Det som är så skönt här i lilla Bara, är att det krylar av massa lekplatser, så man kan variera sig så mkt,men för de mesta så är vi på den "stora lekan" eftersom där oftast är flest barn, så även idag gick vi dit- först.

Hon skulle tvunget åka ruschibannan (tunnel) så jag hade inget val..haha första gången gick de långsamt & bra, andra gången fy f*n vilken fart...haha men jädrar vad hon skrattade=)
När vi hade lekt där en stund så gick vi en liten sväng & hann med två andra lekplatser oxå. Mysigt. Men snacka om att hon var trött efteråt!! Slängde sig på golvet...har nog aldrig hänt innan, inte alls likt henne iallafall. Men det är klart både fsk & solen tar på henne, mitt lilla hjärta=) Och hon sov bara en timme idag på fsk så inte undra på att hon var trött...

Gubben min stack hem till mina föräldrar efter jobb, så här sitter jag ensamen, precis som jag har gjort största delen av dagen=( tradigt. Men det kan vara bra för mig, att jag känner såhär...en vecka till & sen är det tillbaka till verkligheten- jobbet! Då uppskattar man det nog mer.

Jag och brorsan hade egentligen tänkt o hälsa på Frida idag, men hon var trött & kommer hem imorgon så jag ska dit en sväng på lördag istället.

Nu tackar jag för mig, detta inlägget var drygt o skriva,haha,blev mkt felstavningar & jag får inte rätt på mina meningar hur jag än vrider o har mig:P

Onsdag morgon, har precis lämnat stumpefisen på dagis & sitter nu & dricker mitt underbara kaffe=)
Som vanligt, blev hon jätte lessen när jag gick men det går över...fast de känns i hela kroppen på en.
Igår när jag kom så sa en personal "Idag har de hänt ngt" O jag är bara jag och fattar aldrig någonting,haha:P
Men hon menade att igår hade hon verkligen trivts, suttit & asgarvat,som hon uttryckte de, vid matbordet. Och de kändes kanon o höra!! Igår åt hon frukost där för första gången & de gick som sagt super bra, och idag ska hon äta mellanmål där. Spännande.

Hon fick även sin hylla igår (vaktmästaren klyddar) och det kändes väldigt skönt, slippa lägga hennes kläder på en stol mitt i hallen....Så idag tog vi dit regnkläder & extrakläder till henne. Gud, min lilla skit har blivit stor,helt otroligt!=)

I måndags när jag skulle lämna henne så följde jag med in en stund...Så hör jag någon säga "Linda!! Är du här?"
Tro det eller ej,men jag kände igen henne direkt (typiskt mig o inte känna igen personer) Och där stod en gammal arbetskamrat från Rönnen...Det kändes härligt på ngt viss,lite coolt:S Haha...skön känsla.
Snabb som jag var så nästan skrek jag "Detta är min dotter", hon kunde lika gärna tro att jag jobbade där...Åhh jag hörde nästan själv hur stolt jag lät när jag sa de=)
Iallafall, hon hade fått en liten sladdis & nyligen flyttat ut till Bara och nu går våra barn på samma avdelning. Kul.

Igår hälsade jag,Natalie,Henke,min bror & mormor på hos Frida,som fortfarande ligger på sjukhuset. Hon har fått blodfärgiftning & ska ligga där minst veckan ut...

I övrigt så verkade hon rätt så pigg & mådde bra & det är huvudsaken.

Nu ska jag göra lita nytta här hemma,har inte orkat eller överhuvdtaget tänkt på att städa o så,dem senaste dagarna...kom på igår att jag borde vattna blommorna och till min förvåning så upptäckte jag att mer eller mindre så var alla döda. Jag blev chockad! Haha Så länge har jag faktiskt inte glömt bort dem...en vecka ca...aja får köpa nya=)

Ta hand om er! Puss&Kram

Har så mkt tankar just nu,mkt blandade känslor, vet inte hur jag ska få ut allting.
En kompis psykolog sa till henne att är du lessen pga en sak så tänk inte på allt annat som gör dig lessen...Hur lätt är de då? Menar, en tanke föder en annan tanke oavsett känsla..är du glad så tänker du på flera olika saker som gör dig glad..likaså om man är lessen.

Har tänkt mkt på döden dem senaste dagarna, av naturliga skäl,vad händer när man inte finns längre? Ingen som kan veta, men jag tror att man antingen föds på nytt som en helt annat person någon helt annanstans men det finns ändå lite kvar av den du en gång har varit...svårt o förklara, men om du någon gång har känt att detta har jag gjort förr,dig har jag träffat innan eller här har jag absolut varit, men du vet att så är det inte...det är första gången som du är i grekland ändå känner du helt klart igen de där huset....Om du någon gång har upplevt ngt sådant, då vet du vad jag menar=)
Eller så tror jag att man helt enkelt bara dör bort...finns inte längre...som att sova, du vet ingenting men har det så otroligt skönt=) Tror absolut inte att det kan bli sämre iallafall än vad livet har varit, tror alltså inte på något helvete eller liknande.
Vad tror du? Lämna gärna en kommentar...intressant att disskutera och de finns som sagt inga rätt eller fel.

Vill ta allting från början med Tjalle,inte alla som vet hela bakgrunden...
Vet inte riktigt när de började med att han åkte in & ut, in & ut från sjukhuset men han fyllde 91 i november och då var vi där hemma & vad jag kan minnas så var han relativt bra. Känns som att det var Frida som var sämre då, hon var så otroligt trött, likaså när jag fyllde år i september...då hade Frida precis kommit hem från sjukhuset,influensan tror jag att hon hade då..hon opererade även knät då någon gång i Trelleborg  och då var jag,natalie,pappa och tjalle och hälsade på henne...
Minns att Tjalle tyckte att det var tungt att gå, därför fick han rullator strax efteråt men han var ändå frisk.
På julen var vi hemma hos min mormor och då var de bara Frida som kom, även då otroligt trött & hon hade syrgas med sig eftersom hon har lite svårt med andningen...Men Tjalle kom mest för att han inte ville,dem senaste åren så har han inte tyckt att det är så kul med tillstälningar eftersom han varken såg eller hörde (bara de han ville se & höra,hehe)

I januari måste det ha varit, som både Frida & Tjalle åkte in & ut från sjukhuset...dem turades om att vara hemma,hihi,hemtjänst skojade med dem & undrade om dem inte trivdes tillsammans eftersom när den ena kom hem så åkte den andra=)
Men jag minns att då var Frida värst! Den ena influensan efter den andra...problem med lungorna eller var de astma? Förlåt mig, men dem på MAS är helt körda i huvet!!! Läkarna tycks inte kunna någonting & alla säger olika:S
Tjalle flög oxå på någon influensa men han åkte mest in för att han snubblat,trillat & slagit sig...

På Natalies födelsedag den 6:e februari, på morgonen när jag precis ska börja med frukosten så ringer mamma, dem är på väg till Tjalle som även då låg inne på sjukhuset och mamma säger "Tjalle kommer inte att komma hem mer"
Jag var som ett levande frågetecken & undrar vad hon menar??
Sen ger hon luren till pappa, hon orkade inte mer & började gråta.
Pappa säger "Han kommer att dö idag"
"Inte idag" Skriker jag! "Inte på Natalies födelsedag"
Så mkt som jag grät den dagen har jag nog aldrig gråtit...sprang upp till Henke stor gråtandes & skrek att han kommer o dö...
Inte många minutrar senare så sitter vi i bilen påväg till Tjalle...

Väl på sjukhuset så känns Tjalle bra, han pratade på som bara den (i vanlig ordning) och han åt glädligen choklad som pappa gett honom...
Pappa sa oxå till läkaren att han känns piggare idag än igår, vi hade förväntat oss ett koli när du ringde...

Jag,mamma och pappa fick sitta i ett rum med läkaren, kändes skönt att jag var med. Och han berättade att det är bara 10% av Tjalles njurar som fungerar...Vi disskuterade tillsammans vad vi tyckte var bäst, ett vårdboende, hospis eller att han fick komma hem.
Och alla var överrens om att Frida & Tjalle skulle få vara hemma tillsammans!! Ingen av dem blir bättre av att vara ensamna och har man levt tillsammans i så många år...

Tjalle kom hem igen. Och den 20:e februari (tror jag) så skulle vi åka till Gran canaria & som läkaren uttryckte sig "Då är det redan slut".
Så på ngt sätt så gick man och väntade...och ibland så "glömde man bort de" eftersom han kändes pigg och var uppe och åt & drack kaffe...

Kändes jobbigt att åka på semester men vi gjorde de & emellanåt så kom jag på mig själv med att tänka "Undra om han lever, ingen skulle ringa o förstöra våran semester för vi kan ändå inget göra".

Så man kan säga att från den 6:e februari så har jag gått på spän och mer eller mindre väntat...kanske förberett mig?
Varenda jävla gång som min telefon ringde & de stod "mampap" så har det stuckit i hjärtat på mig & jag har väntat mig de värsta varenda gång...ville inte svara,egentligen.
Det var endast av den anledningen som jag svarade i fredags, först ringde hemtelefonen som låg där uppe & sen mobilen, vet att jag sa till henke "Det är nog mamma" så sprang jag upp o svarade...

Det känns skönt att slippa de nu, det plågade verkligen mig även om jag inte visade de & ingen kanske visste.
Tror att jag har kommit fram till att detta var nog bäst för oss alla, speciellt för Tjalle som nu kan slappna av...och jag tror oxå att med allas stöd så var detta bra för Frida oxå, hon måste ju precis som jag har gjort, gått & vetat och hela tiden väntat...

En bortgång är Aldrig lätt, men Tjalle blev hela 91år & 5 månader och under sin livstid så har han haft det bra & fått uppleva en hel del!
Dessa dagarna har jag tänkt en hel del på mina vänner som har mist sina pappor, tyvärr så känner jag en hel del som redan har gjort de, i en alltför tidig bortgång!
Hur går man vidare då? Förstår att man på ngt viss gör de,man måste lixom men jag förstår inte hur man orkar...
Tänker verkligen på er & skickar en bamsekram,ni är bäst som har klarat av detta!!!

Har även tänkt på mina 3 husdjur...Putte,Doggy & Skrållan...De är det närmaste döden som jag har varit innan...
Och jag gämför inte Tjalle med ett djur! Utan deras bortgång...
Det känns som att dem lämnade mig igår, jag minns det så väl!!! Minns att jag och min bror lekte med lego på ovanvåningen & vi tog våra legospannar och skulle gå ner till mamma och pappa som satt i stora rummet...precis nedanför trappan stod Puttes fågelbur...och han bara låg där på golvet...död.
Det var sjukt jobbigt!! Första gången som jag upplevde att någon dog...hur gammal kan jag ha varit,9-10 kanske? Om ens så gammal. Putte blev iallafall 14år, tror jag. Minns att alla grät, förrutom pappa,han har alltid varit den som inte gråter utan finns där & tröstar...och han förklarade för mig att när någon dör så ska man gråta, det är OK att göra de...

När jag gick i 4an så dog min kanin Doggy...som jonas hade fått av Tjalle som jag sen fick...
Skulle ge honom mat på morgonen innan skolan och han såg så sjuk ut, han såg faktiskt hemsk ut! Ringde mamma direkt & förklarade...hon förstod direkt men sa inget då. Han hade fått pesten.
Han var helt underbar!!! Mer som en hund, så tam...sprang alltid lös i trädgården. Älskade kanin.
Känns som att jag grät i månader efter de.

Sen är det Skrållan...4 januari 15.30...jag var 12år gammal och hon hade funnits vid min sida Hela mitt liv! I 19år fick hon leva. Kändes som en syster för mig, har man aldrig haft egna djur så är det svårt att förstå...ett djur Är en familjemedlem!!
Hon låg i källaren, rörde sig knappt, åt ingenting,drack bara en massa vatten hela tiden.

Mamma ringde vetrinären. Njursten. Hon var för gammal för att rädda.

Jag,pappa,min bror & dåvarande flickvän Lisa var med henne in i de sista...mamma orkade inte. Hon fick en sprutta och somnade, jag lyssnade på hennes hjärta,ville vara säker på att det hade stannat helt...Jag grät & Lisa kramade om mig hårt. Kunde ha varit för 1 timme sen, så tydligt minns jag de! Och än idag kan jag sörja och gråta över henne...

När jag tänker på mina djurs bortång & hur jag mådde då...och sen på Tjalle...så får jag lite dåligt samvete, hur kan jag ta detta så "lätt"? Jag mår skit men jag kan ändå le åt saker...

Är det så att jag var yngre innan och hade svårare för att förstå & acceptera? Eller är det för att deras bortgång kom som en sten från himlen,utan förvarningar? Kanske har jag inte förstått att Tjalle är borta än & allting kommer sen? Eller har jag insett att jag måste fortsätta leva & kämpa, jag har ändå en dotter nu?

Jag vet inte.

Jag hade kunnat skriva en hel bok just nu om alla mina splittrade tankar. Men de känns så skönt att få ventilera sig till "någon" som inte ställer frågor eller avleder mig in till ngt annat...oftast blir de så i en konversation,man pratar om ngt och sen pratar man om ngt helt annat...
Innan jag avslutar så vill jag förklara för dem som jag sms:ade i lördags "Att inte ringa mig" Just då kände jag inte för att prata med någon om detta,de kändes så jobbigt just då...Och jag är glad över att ni accepterade de,tack så mkt! Men nu känner jag mig som sagt bra,känner att jag kan prata om de utan att brista ut i storgråt. Och tack till alla som har beklagat sorgen, det känns verkligen att ni finns där.

Ett jätte tack till Emma som nämnde mig i hennes blogg!!! "Några kladdiga rader" kanske någon tycker...men emma,för mig betyder det jätte mkt att läsa att du tänkte på mig & att även din syster skrev en kommentar. Det värmde och rörde mig i hjärtat. (EmmaSebastian.blogg.se)

Tack även till Lisa som efter att hon läst min blogg,nämnde mig & min familj & även ringde och beklagade. Det kändes skönt att få prata om de med någon annan än dem i familjen...trodde inte att jag skulle klara de men det gick fint=)
Tänker på dig & din pappa! KRAM (Lagomkaxigmamma.blogg.se)

Nu är det dax att avsluta detta super långa men för mig sköna inlägget!!!
Kram till er alla och var rädda om varandra, glöm inte att berätta hur mkt ni älskar och uppskattar alla runt omkring er!!

Fick ett telefonsamtal i fredagskväll, under Talang, av min mamma som berättade att Tjalle var på Hospis och han var inte riktigt som han brukar vara, mkt starka medeciner för att han inte skulle ha ont, vilket gjorde att han fick hallucinationer & drömde onda mardrömmar, precis som han gjorde för ca 5år sen & jag vet hur Dåligt han mådde under den perioden. Mamma såg till så att han läkaren gav honom antidepressiva tabletter så att det skulle försvinna & att han skulle kunna få sova i lugn & ro.
Mamma berättade oxå att han hade 1-2 dagar kvar här hos oss...och hon avråde mig att Inte hälsa på honom, så att jag senare kunde minnas honom som den fina person han var & om jag ändå valde att träffa honom, tyckte hon att det skulle bli utan Natalie eftersom vi inte vet hur starka intryck sätter sig på henne...När mamma och pappa skulle gå, så flög han upp från sängen & skrek "Hur gick de med henne? Spräckte hon skallen?" Då hade han (förmodligen,som dem förstod de) sett en kvinna bli påkörd av en lastbil...
Den kvällen & natten blev jobbig, fylld med massa tårar! Och jag sa till "Gud" (är inte troende men tror på att det finns Något där Någonstans) "Låt det gå fort för honom, låt honom somna bort inatt" (Fel av mig? Den tanken har slagit mig efteråt)

På lördag fm så frågade Henke mig om vi skulle åka till Tjalle...jag kunde inte bestämma mig för Hur jag ville göra,utan vi åkte till Frida på sjukhuset,som hade kommit in på fredagen pga chock.
Hon mådde rätt så bra och när vi kom dit så var både min pappa, farmor & hennes sambo där. Pappa körde till Tjalle när vi kom & en stund senare åkte även farmor & sambon.

Strax innan 16 på em (fortfarande kvar hos Frida) så ringde mamma mig, panikslagen och gråtig, "Tjalle har gått bort, be sjuksköterskan ge Frida något lugnande innan pappa kommer".
I ren chock, tar jag Natalie i handen & säger att vi ska gå ut och se vart pappa tog vägen...(han hade gått ut för o röka,sa han,men i efterhand fick jag höra att pappa ringt honom) I korridoren möter jag Henke och pappa...så jag går in till Frida igen & efter kommer dem och Frida säger direkt "Är det slut nu".

Alla försökte vara starka inför henne, jag fällde inte ens en tår utan satt hos henne och klappade henne på benet, försökte trösta. (efteråt känns de konstigt att inte gråta,hur tolkar Frida de)
Det kändes som att hon på ngt sätt ändå tog det rätt så bra, blev ledssen såklart, grät lite men jag tror att hon någonstans kände att detta var de bästa för Honom.
Hon frågade pappa om han sov och pappa berättade att han att bredvid honom hela tiden, höll honom i handen & hörde hur andetagen blev  mindre o mindre för att sen avta helt.
Pappa berättade oxå hur underbart Hospis var (är), att Tjalle skulle ha varit där hela veckan istället på MAS, att där alltid var två personal inne hos patienterna och dem tog så bra hand om dem & uppfyllde alla deras önskemål.

Efter en stund lämnade vi Frida ensamen (jag frågade om hon ville att jag skulle stanna hos henne).
Jag och Henke åkte och köpte mat som vi tog med hem till mamma.
Och pappa åkte till Tjalle som dem på Hospis hade tvättat och klätt fint, lagt blommor...farmor & sambo kom oxå dit.
Jag valde att inte åka, orkade inte, ville inte just då, men i efterhand kan jag känna att jag skulle ha åkt, skulle ha sett honom en sista gång, så att jag lättare kan förstå & acceptera vad som har hänt. Tror inte att jag riktigt förstår de- än.
Frida ville inte iheller dit, ville minnas honom som den levande o härliga Tjalle som han var. Mamma och Jonas valde oxå att avstå.
Men pappa tog några foton...Frida ville de, men jag har inte orkat titta på dem än, men jag vet att en dag så ska jag göra de!

På kvällen berättade pappa att när han satt där o höll honom (sin morfar) i handen så hade pappa hälsat från oss alla, mig,min bror, vår mamma,henke och natalie...berättat hur mkt vi älskar honom...Och sagt att du har alltid kämpat, du är verkligen en kämpe in i de sista, men nu är det dax att ge upp, ge dig...(jag tror att han hörde honom)
En stund senare 14.57 tog han sitt sista andetag.

Något som min pappa har tänkt på, är att min bror föddes 14.55 och jag 15.05 och Tjalle gick bort däremellan...han tror att det betyder ngt.

Hela lördagen gick jag och på ngt viss, kände en lättnad eller som att jag inte kände ngt alls:S (antagligen så förstod/förstår jag inte än)
men på kvällen...Usch, då kom allting, kunde inte hejda tårarna, dem bara spruttade...likadant igår kväll...kvällarna o nätterna är väl värst.
Men en sak som jag lärde mig när min fågel gick bort, är att det är OK att gråta!

Skönt att få rensa tankarna lite, skriva av sig, har mkt mer som jag vill säga men måste hämta lillan från fsk, så återkommer lite senare igen.
Nu kanske någon tycker att jag utlämnar mig o min släkt och tankar för mkt, och så är de kanske men jag måste få göra detta, och detta är ett inlägg som jag kommer att spara för all framtid (utskrivet) så att jag när jag vill kan minnas och titta tillbaka på denna lördagen, den 18:e april när våran Tjalle lämnade oss.

Alltid Älskad, Evigt Saknad Tjalle!! Din Linda, Ditt Barnbarn (du är den farfar som jag inte lärde känna) (L)

att jag skulle hamna just här=) Eftersom  jag älskar att skriva och jag har bloggat mkt förr, eller ja,skrivit dagbok på lunar,haha,som numera är "ute" har jag förstått & det är Face Book som gäller,MEN dit kommer jag aldrig att hamna fast att det är många som tjatar om de.
Som jag sa till en väninna när hon tyckte att jag borde skaffa face book eftersom ALLA ANDRA har de...Så bra för er, jag har ett riktigt liv;)

Åter till saken, denna bloggen kommer då att handla om mitt liv och mina tankar & åsikter, blir någon stött av de eller känner att det inte passar...nej,då beklagar jag men det är frivilligt att läsa.
Som jag skrev ovan, detta var inget oväntat...handlade mest om TIDEN,när ska jag ha tid att blogga??? Småbarns föräldrer, sambo,prioterar mina vänner väldigt högt & snart är det även dax att börja jobba...Men NU, just idag,exaxt nu känner jag att jag har tid=) Alla rummen är dammsugade,golven skurrade,sängen renbäddad,en maskin tvätt är igång...sambon är sjuk & sover,varit på akuten inatt=( Och lilla Hjärtat är lämnad på förskola. Så vad skulle jag göra om jag inte bloggade lite? Kryper lixom i fingrarna på mig. Och just i en sån rastlös stund,så är jag evigt tacksam över att jag har ett jobb att gå tillbaka till...minns tiden då jag var arbetslös*ryser* Jag klarar inte av att bara sitta av tiden..och man kan inte städa mer bara för att man ska...eller nu ljög jag,som småbarns föräldrer så finns de Alltid ngt att städa,man dammsugar när lillan sover och 10 minuter efter att hon har vaknat så tittar man sig omkring & undrar "dammsugade jag nyss?" Men så är de.

Lämnade som sagt min dotter på fsk innan,hela veckan har dem största delen varit utomhus & det har både gått & kännts bra, har aldrig sett henne gråta där, men personalen har sagt att hon blir lessen lite då & då, mest sympati gråt när dem andra barnen gråter...vilket är typiskt henne, så har hon alltid varit. Men det har gått över fort,sa dem=)
Men idag,usch så jobbigt det var, idag skulle dem vara inne och det var med en personal som hade hand om Natalie dem första 3 dagarna, sen har båda två varit sjuka...så för Natalie var den här fröken helt ny.
Och när jag gick så blev hon ssåå lessen!!! Aj aj, det stack i mamma hjärtat=( MEN jag vet att det brukar gå över rätt så fort, dels så känner jag min dotter, det räcker att jag sticker in i duschen så sätter hon igång men blir hon sen aktiverad med ngt så glömmer hon bort mig...Och dels så har jag själv inskolat Många barn & vet att det är en klassiker, gråter när mamma går & gråter när mamma kommer...
Men idag, så fick jag känna & veta hur de känns för alla oroliga och lessna föräldrar som tvingas lämna sina barn. Sjukt jobbig känsla är de!
I slutändan så vet jag att det blir bra, känner på mig att Natalie är ett riktigt "dagis barn", hon verkligen älskar andra barn!

Ett långt inlägg om Ingenting Alls nästan? Hoppas att någon har orkat läsa? Annars har Jag iallafall fått skriva av mig och de är faktiskt det som bloggen var till för.
Vore trevligt med lite kommentarer då & då=) Och jag säger redan nu, att lägga upp bilder är inte min "grej", så tjata inte, det kommer när de kommer,OM det kommer....Ok?

Långt inlägg=Klart!

Take Care