nataliesmamma

Fick ett telefonsamtal i fredagskväll, under Talang, av min mamma som berättade att Tjalle var på Hospis och han var inte riktigt som han brukar vara, mkt starka medeciner för att han inte skulle ha ont, vilket gjorde att han fick hallucinationer & drömde onda mardrömmar, precis som han gjorde för ca 5år sen & jag vet hur Dåligt han mådde under den perioden. Mamma såg till så att han läkaren gav honom antidepressiva tabletter så att det skulle försvinna & att han skulle kunna få sova i lugn & ro.
Mamma berättade oxå att han hade 1-2 dagar kvar här hos oss...och hon avråde mig att Inte hälsa på honom, så att jag senare kunde minnas honom som den fina person han var & om jag ändå valde att träffa honom, tyckte hon att det skulle bli utan Natalie eftersom vi inte vet hur starka intryck sätter sig på henne...När mamma och pappa skulle gå, så flög han upp från sängen & skrek "Hur gick de med henne? Spräckte hon skallen?" Då hade han (förmodligen,som dem förstod de) sett en kvinna bli påkörd av en lastbil...
Den kvällen & natten blev jobbig, fylld med massa tårar! Och jag sa till "Gud" (är inte troende men tror på att det finns Något där Någonstans) "Låt det gå fort för honom, låt honom somna bort inatt" (Fel av mig? Den tanken har slagit mig efteråt)

På lördag fm så frågade Henke mig om vi skulle åka till Tjalle...jag kunde inte bestämma mig för Hur jag ville göra,utan vi åkte till Frida på sjukhuset,som hade kommit in på fredagen pga chock.
Hon mådde rätt så bra och när vi kom dit så var både min pappa, farmor & hennes sambo där. Pappa körde till Tjalle när vi kom & en stund senare åkte även farmor & sambon.

Strax innan 16 på em (fortfarande kvar hos Frida) så ringde mamma mig, panikslagen och gråtig, "Tjalle har gått bort, be sjuksköterskan ge Frida något lugnande innan pappa kommer".
I ren chock, tar jag Natalie i handen & säger att vi ska gå ut och se vart pappa tog vägen...(han hade gått ut för o röka,sa han,men i efterhand fick jag höra att pappa ringt honom) I korridoren möter jag Henke och pappa...så jag går in till Frida igen & efter kommer dem och Frida säger direkt "Är det slut nu".

Alla försökte vara starka inför henne, jag fällde inte ens en tår utan satt hos henne och klappade henne på benet, försökte trösta. (efteråt känns de konstigt att inte gråta,hur tolkar Frida de)
Det kändes som att hon på ngt sätt ändå tog det rätt så bra, blev ledssen såklart, grät lite men jag tror att hon någonstans kände att detta var de bästa för Honom.
Hon frågade pappa om han sov och pappa berättade att han att bredvid honom hela tiden, höll honom i handen & hörde hur andetagen blev  mindre o mindre för att sen avta helt.
Pappa berättade oxå hur underbart Hospis var (är), att Tjalle skulle ha varit där hela veckan istället på MAS, att där alltid var två personal inne hos patienterna och dem tog så bra hand om dem & uppfyllde alla deras önskemål.

Efter en stund lämnade vi Frida ensamen (jag frågade om hon ville att jag skulle stanna hos henne).
Jag och Henke åkte och köpte mat som vi tog med hem till mamma.
Och pappa åkte till Tjalle som dem på Hospis hade tvättat och klätt fint, lagt blommor...farmor & sambo kom oxå dit.
Jag valde att inte åka, orkade inte, ville inte just då, men i efterhand kan jag känna att jag skulle ha åkt, skulle ha sett honom en sista gång, så att jag lättare kan förstå & acceptera vad som har hänt. Tror inte att jag riktigt förstår de- än.
Frida ville inte iheller dit, ville minnas honom som den levande o härliga Tjalle som han var. Mamma och Jonas valde oxå att avstå.
Men pappa tog några foton...Frida ville de, men jag har inte orkat titta på dem än, men jag vet att en dag så ska jag göra de!

På kvällen berättade pappa att när han satt där o höll honom (sin morfar) i handen så hade pappa hälsat från oss alla, mig,min bror, vår mamma,henke och natalie...berättat hur mkt vi älskar honom...Och sagt att du har alltid kämpat, du är verkligen en kämpe in i de sista, men nu är det dax att ge upp, ge dig...(jag tror att han hörde honom)
En stund senare 14.57 tog han sitt sista andetag.

Något som min pappa har tänkt på, är att min bror föddes 14.55 och jag 15.05 och Tjalle gick bort däremellan...han tror att det betyder ngt.

Hela lördagen gick jag och på ngt viss, kände en lättnad eller som att jag inte kände ngt alls:S (antagligen så förstod/förstår jag inte än)
men på kvällen...Usch, då kom allting, kunde inte hejda tårarna, dem bara spruttade...likadant igår kväll...kvällarna o nätterna är väl värst.
Men en sak som jag lärde mig när min fågel gick bort, är att det är OK att gråta!

Skönt att få rensa tankarna lite, skriva av sig, har mkt mer som jag vill säga men måste hämta lillan från fsk, så återkommer lite senare igen.
Nu kanske någon tycker att jag utlämnar mig o min släkt och tankar för mkt, och så är de kanske men jag måste få göra detta, och detta är ett inlägg som jag kommer att spara för all framtid (utskrivet) så att jag när jag vill kan minnas och titta tillbaka på denna lördagen, den 18:e april när våran Tjalle lämnade oss.

Alltid Älskad, Evigt Saknad Tjalle!! Din Linda, Ditt Barnbarn (du är den farfar som jag inte lärde känna) (L)