nataliesmamma

Har så mkt tankar just nu,mkt blandade känslor, vet inte hur jag ska få ut allting.
En kompis psykolog sa till henne att är du lessen pga en sak så tänk inte på allt annat som gör dig lessen...Hur lätt är de då? Menar, en tanke föder en annan tanke oavsett känsla..är du glad så tänker du på flera olika saker som gör dig glad..likaså om man är lessen.

Har tänkt mkt på döden dem senaste dagarna, av naturliga skäl,vad händer när man inte finns längre? Ingen som kan veta, men jag tror att man antingen föds på nytt som en helt annat person någon helt annanstans men det finns ändå lite kvar av den du en gång har varit...svårt o förklara, men om du någon gång har känt att detta har jag gjort förr,dig har jag träffat innan eller här har jag absolut varit, men du vet att så är det inte...det är första gången som du är i grekland ändå känner du helt klart igen de där huset....Om du någon gång har upplevt ngt sådant, då vet du vad jag menar=)
Eller så tror jag att man helt enkelt bara dör bort...finns inte längre...som att sova, du vet ingenting men har det så otroligt skönt=) Tror absolut inte att det kan bli sämre iallafall än vad livet har varit, tror alltså inte på något helvete eller liknande.
Vad tror du? Lämna gärna en kommentar...intressant att disskutera och de finns som sagt inga rätt eller fel.

Vill ta allting från början med Tjalle,inte alla som vet hela bakgrunden...
Vet inte riktigt när de började med att han åkte in & ut, in & ut från sjukhuset men han fyllde 91 i november och då var vi där hemma & vad jag kan minnas så var han relativt bra. Känns som att det var Frida som var sämre då, hon var så otroligt trött, likaså när jag fyllde år i september...då hade Frida precis kommit hem från sjukhuset,influensan tror jag att hon hade då..hon opererade även knät då någon gång i Trelleborg  och då var jag,natalie,pappa och tjalle och hälsade på henne...
Minns att Tjalle tyckte att det var tungt att gå, därför fick han rullator strax efteråt men han var ändå frisk.
På julen var vi hemma hos min mormor och då var de bara Frida som kom, även då otroligt trött & hon hade syrgas med sig eftersom hon har lite svårt med andningen...Men Tjalle kom mest för att han inte ville,dem senaste åren så har han inte tyckt att det är så kul med tillstälningar eftersom han varken såg eller hörde (bara de han ville se & höra,hehe)

I januari måste det ha varit, som både Frida & Tjalle åkte in & ut från sjukhuset...dem turades om att vara hemma,hihi,hemtjänst skojade med dem & undrade om dem inte trivdes tillsammans eftersom när den ena kom hem så åkte den andra=)
Men jag minns att då var Frida värst! Den ena influensan efter den andra...problem med lungorna eller var de astma? Förlåt mig, men dem på MAS är helt körda i huvet!!! Läkarna tycks inte kunna någonting & alla säger olika:S
Tjalle flög oxå på någon influensa men han åkte mest in för att han snubblat,trillat & slagit sig...

På Natalies födelsedag den 6:e februari, på morgonen när jag precis ska börja med frukosten så ringer mamma, dem är på väg till Tjalle som även då låg inne på sjukhuset och mamma säger "Tjalle kommer inte att komma hem mer"
Jag var som ett levande frågetecken & undrar vad hon menar??
Sen ger hon luren till pappa, hon orkade inte mer & började gråta.
Pappa säger "Han kommer att dö idag"
"Inte idag" Skriker jag! "Inte på Natalies födelsedag"
Så mkt som jag grät den dagen har jag nog aldrig gråtit...sprang upp till Henke stor gråtandes & skrek att han kommer o dö...
Inte många minutrar senare så sitter vi i bilen påväg till Tjalle...

Väl på sjukhuset så känns Tjalle bra, han pratade på som bara den (i vanlig ordning) och han åt glädligen choklad som pappa gett honom...
Pappa sa oxå till läkaren att han känns piggare idag än igår, vi hade förväntat oss ett koli när du ringde...

Jag,mamma och pappa fick sitta i ett rum med läkaren, kändes skönt att jag var med. Och han berättade att det är bara 10% av Tjalles njurar som fungerar...Vi disskuterade tillsammans vad vi tyckte var bäst, ett vårdboende, hospis eller att han fick komma hem.
Och alla var överrens om att Frida & Tjalle skulle få vara hemma tillsammans!! Ingen av dem blir bättre av att vara ensamna och har man levt tillsammans i så många år...

Tjalle kom hem igen. Och den 20:e februari (tror jag) så skulle vi åka till Gran canaria & som läkaren uttryckte sig "Då är det redan slut".
Så på ngt sätt så gick man och väntade...och ibland så "glömde man bort de" eftersom han kändes pigg och var uppe och åt & drack kaffe...

Kändes jobbigt att åka på semester men vi gjorde de & emellanåt så kom jag på mig själv med att tänka "Undra om han lever, ingen skulle ringa o förstöra våran semester för vi kan ändå inget göra".

Så man kan säga att från den 6:e februari så har jag gått på spän och mer eller mindre väntat...kanske förberett mig?
Varenda jävla gång som min telefon ringde & de stod "mampap" så har det stuckit i hjärtat på mig & jag har väntat mig de värsta varenda gång...ville inte svara,egentligen.
Det var endast av den anledningen som jag svarade i fredags, först ringde hemtelefonen som låg där uppe & sen mobilen, vet att jag sa till henke "Det är nog mamma" så sprang jag upp o svarade...

Det känns skönt att slippa de nu, det plågade verkligen mig även om jag inte visade de & ingen kanske visste.
Tror att jag har kommit fram till att detta var nog bäst för oss alla, speciellt för Tjalle som nu kan slappna av...och jag tror oxå att med allas stöd så var detta bra för Frida oxå, hon måste ju precis som jag har gjort, gått & vetat och hela tiden väntat...

En bortgång är Aldrig lätt, men Tjalle blev hela 91år & 5 månader och under sin livstid så har han haft det bra & fått uppleva en hel del!
Dessa dagarna har jag tänkt en hel del på mina vänner som har mist sina pappor, tyvärr så känner jag en hel del som redan har gjort de, i en alltför tidig bortgång!
Hur går man vidare då? Förstår att man på ngt viss gör de,man måste lixom men jag förstår inte hur man orkar...
Tänker verkligen på er & skickar en bamsekram,ni är bäst som har klarat av detta!!!

Har även tänkt på mina 3 husdjur...Putte,Doggy & Skrållan...De är det närmaste döden som jag har varit innan...
Och jag gämför inte Tjalle med ett djur! Utan deras bortgång...
Det känns som att dem lämnade mig igår, jag minns det så väl!!! Minns att jag och min bror lekte med lego på ovanvåningen & vi tog våra legospannar och skulle gå ner till mamma och pappa som satt i stora rummet...precis nedanför trappan stod Puttes fågelbur...och han bara låg där på golvet...död.
Det var sjukt jobbigt!! Första gången som jag upplevde att någon dog...hur gammal kan jag ha varit,9-10 kanske? Om ens så gammal. Putte blev iallafall 14år, tror jag. Minns att alla grät, förrutom pappa,han har alltid varit den som inte gråter utan finns där & tröstar...och han förklarade för mig att när någon dör så ska man gråta, det är OK att göra de...

När jag gick i 4an så dog min kanin Doggy...som jonas hade fått av Tjalle som jag sen fick...
Skulle ge honom mat på morgonen innan skolan och han såg så sjuk ut, han såg faktiskt hemsk ut! Ringde mamma direkt & förklarade...hon förstod direkt men sa inget då. Han hade fått pesten.
Han var helt underbar!!! Mer som en hund, så tam...sprang alltid lös i trädgården. Älskade kanin.
Känns som att jag grät i månader efter de.

Sen är det Skrållan...4 januari 15.30...jag var 12år gammal och hon hade funnits vid min sida Hela mitt liv! I 19år fick hon leva. Kändes som en syster för mig, har man aldrig haft egna djur så är det svårt att förstå...ett djur Är en familjemedlem!!
Hon låg i källaren, rörde sig knappt, åt ingenting,drack bara en massa vatten hela tiden.

Mamma ringde vetrinären. Njursten. Hon var för gammal för att rädda.

Jag,pappa,min bror & dåvarande flickvän Lisa var med henne in i de sista...mamma orkade inte. Hon fick en sprutta och somnade, jag lyssnade på hennes hjärta,ville vara säker på att det hade stannat helt...Jag grät & Lisa kramade om mig hårt. Kunde ha varit för 1 timme sen, så tydligt minns jag de! Och än idag kan jag sörja och gråta över henne...

När jag tänker på mina djurs bortång & hur jag mådde då...och sen på Tjalle...så får jag lite dåligt samvete, hur kan jag ta detta så "lätt"? Jag mår skit men jag kan ändå le åt saker...

Är det så att jag var yngre innan och hade svårare för att förstå & acceptera? Eller är det för att deras bortgång kom som en sten från himlen,utan förvarningar? Kanske har jag inte förstått att Tjalle är borta än & allting kommer sen? Eller har jag insett att jag måste fortsätta leva & kämpa, jag har ändå en dotter nu?

Jag vet inte.

Jag hade kunnat skriva en hel bok just nu om alla mina splittrade tankar. Men de känns så skönt att få ventilera sig till "någon" som inte ställer frågor eller avleder mig in till ngt annat...oftast blir de så i en konversation,man pratar om ngt och sen pratar man om ngt helt annat...
Innan jag avslutar så vill jag förklara för dem som jag sms:ade i lördags "Att inte ringa mig" Just då kände jag inte för att prata med någon om detta,de kändes så jobbigt just då...Och jag är glad över att ni accepterade de,tack så mkt! Men nu känner jag mig som sagt bra,känner att jag kan prata om de utan att brista ut i storgråt. Och tack till alla som har beklagat sorgen, det känns verkligen att ni finns där.

Ett jätte tack till Emma som nämnde mig i hennes blogg!!! "Några kladdiga rader" kanske någon tycker...men emma,för mig betyder det jätte mkt att läsa att du tänkte på mig & att även din syster skrev en kommentar. Det värmde och rörde mig i hjärtat. (EmmaSebastian.blogg.se)

Tack även till Lisa som efter att hon läst min blogg,nämnde mig & min familj & även ringde och beklagade. Det kändes skönt att få prata om de med någon annan än dem i familjen...trodde inte att jag skulle klara de men det gick fint=)
Tänker på dig & din pappa! KRAM (Lagomkaxigmamma.blogg.se)

Nu är det dax att avsluta detta super långa men för mig sköna inlägget!!!
Kram till er alla och var rädda om varandra, glöm inte att berätta hur mkt ni älskar och uppskattar alla runt omkring er!!