Aldrig mer
Kevin har varit förkyld ett bra tag och i söndags blev han gnällig o hostig och natten mellan lördag-söndag vaknade han två gånger o gall skrek i ca 20 minuter och ingenting hjälpte, inte alls likt honom.
Tänkte inte så mycket mer på de sen.
I måndags sov han mest och var gnällig under vaken tid, ville inte äta.
Igår tisdag var han helt off! Han sov i stort sätt hela dagen och den lilla stunden han var vaken så orkade han knappt titta på en och han "snackade" inget som han alltid gör eller sprallade med sina ben...han såg allmänt sjuk ut och de var så synd om honom!
Vi var hemma hos Josse och hon kände inte alls igen honom...och han piggnade inte till efter alvedon som man oftast gör.
Natalie har tack o lov under sina 3,5 år aldrig varit riktigt sjuk, hon har feber i en timme och sen är de full rulle på henne=) Så jag måste erkänna att de var jobbigt o se han så, känna sig så hjälplös, nu förstår jag föräldrar som lider så när ens barn är sjuka...
Sen är jag som jag är och tänker att "de går över", har aldrig varit den som sökt hjälp, mina föräldrar fick nästan dra mig till akuten när jag plockade bort min blindterm och Natalie har oxå bara varit där en gång, när hon spydde som en gris här hemma, gav henne vatten på en tesked och även de kom upp, då sa sjukvårdsupplyssningen till oss att åka in så att hon inte skulle torka ut, vilket vi såklart gjorde och vad hände? Hon slutade förstås att kräka och vi satt i ett eget rum o väntade o väntade, timmarna gick...till sist frågade vi själva om vi kunde åka hem.
Igår var de min kära vän Josse som fick oss till att åka in, mitt samvete skulle aldrig fixa om något allvarligt skulle hända o hon redan rådgett oss att åka in...han är trots allt bara sex månader och feber kan snabbt bli farligt i den åldern.
Åkte till Lund. Henke hängde med upp för att kolla könn, innan han lade på pengar på bilen, han var uppe max 3 minuter, kommer ner till bilen och då har dem precis satt 400kr böter!!! Dyrt läkarbesök. Tack Josse;) hehe.
Vi kom in rätt så fort, såklart var där en praktikant med, jag råkar alltid ut för dem och hon ger mig tempen, "Ska jag ta tempen?" Jaha tydlligen..
39.4. Det är hög temp.
Fick en alvedon som jag skulle ge honom, lite starkare än han hade fått innan, känns som att jag lika bra kunde gjort allt de själv hemma, är de inte deras jobb?? Aja.
Vi fick vänta i ett annat rum, läkaren kom och lyssnade på lungorna, tog blodprov och han reagerade inte alls på sticket, däremot Natalie som satt o tittade på, hon såg skräckslagen ut, hon hatar verkligen allt sånt.
Läkaren sa att Kevin var duktig men lade även till att man får lov o gråta, man är duktig ändå, syftade på Natalie=)
Inte oväntat så piggnade såklart Kevin till när vi kom dit, även innan han fått alvedonen, tom läkaren sa, han måste ha sett värre ut innan...
Nästan pinsamt o vara där, men lika bra att inte ta några risker, iom att han inte vill äta iheller.
Vi fick en mugg som han skulle kissa i, suck vad de tog tid,hehe.
Alla prover var iallafall bra och till sist fick vi be dem att ta tempen igen, som hade sjunkit och då frågade vi om vi kunde åka hem...
Alla dessa timmar som man bara väntar.
Läkaren sa till Natalie att hon var en av dem bästa storasystrarna som han träffat där, så lugn o skärpt, då kan man inte bli annat än stolt=)
Sagt o gjort, vi åkte hem.
Nu är kevin sådär, lös i magen, kanske pga alvedonen? och fortfarande lite slö, hoppas de går över snart.
Sen hoppas vi på att aldrig mer behöva sätta vår fot på akuten igen=)
Ha det bra
Tänkte inte så mycket mer på de sen.
I måndags sov han mest och var gnällig under vaken tid, ville inte äta.
Igår tisdag var han helt off! Han sov i stort sätt hela dagen och den lilla stunden han var vaken så orkade han knappt titta på en och han "snackade" inget som han alltid gör eller sprallade med sina ben...han såg allmänt sjuk ut och de var så synd om honom!
Vi var hemma hos Josse och hon kände inte alls igen honom...och han piggnade inte till efter alvedon som man oftast gör.
Natalie har tack o lov under sina 3,5 år aldrig varit riktigt sjuk, hon har feber i en timme och sen är de full rulle på henne=) Så jag måste erkänna att de var jobbigt o se han så, känna sig så hjälplös, nu förstår jag föräldrar som lider så när ens barn är sjuka...
Sen är jag som jag är och tänker att "de går över", har aldrig varit den som sökt hjälp, mina föräldrar fick nästan dra mig till akuten när jag plockade bort min blindterm och Natalie har oxå bara varit där en gång, när hon spydde som en gris här hemma, gav henne vatten på en tesked och även de kom upp, då sa sjukvårdsupplyssningen till oss att åka in så att hon inte skulle torka ut, vilket vi såklart gjorde och vad hände? Hon slutade förstås att kräka och vi satt i ett eget rum o väntade o väntade, timmarna gick...till sist frågade vi själva om vi kunde åka hem.
Igår var de min kära vän Josse som fick oss till att åka in, mitt samvete skulle aldrig fixa om något allvarligt skulle hända o hon redan rådgett oss att åka in...han är trots allt bara sex månader och feber kan snabbt bli farligt i den åldern.
Åkte till Lund. Henke hängde med upp för att kolla könn, innan han lade på pengar på bilen, han var uppe max 3 minuter, kommer ner till bilen och då har dem precis satt 400kr böter!!! Dyrt läkarbesök. Tack Josse;) hehe.
Vi kom in rätt så fort, såklart var där en praktikant med, jag råkar alltid ut för dem och hon ger mig tempen, "Ska jag ta tempen?" Jaha tydlligen..
39.4. Det är hög temp.
Fick en alvedon som jag skulle ge honom, lite starkare än han hade fått innan, känns som att jag lika bra kunde gjort allt de själv hemma, är de inte deras jobb?? Aja.
Vi fick vänta i ett annat rum, läkaren kom och lyssnade på lungorna, tog blodprov och han reagerade inte alls på sticket, däremot Natalie som satt o tittade på, hon såg skräckslagen ut, hon hatar verkligen allt sånt.
Läkaren sa att Kevin var duktig men lade även till att man får lov o gråta, man är duktig ändå, syftade på Natalie=)
Inte oväntat så piggnade såklart Kevin till när vi kom dit, även innan han fått alvedonen, tom läkaren sa, han måste ha sett värre ut innan...
Nästan pinsamt o vara där, men lika bra att inte ta några risker, iom att han inte vill äta iheller.
Vi fick en mugg som han skulle kissa i, suck vad de tog tid,hehe.
Alla prover var iallafall bra och till sist fick vi be dem att ta tempen igen, som hade sjunkit och då frågade vi om vi kunde åka hem...
Alla dessa timmar som man bara väntar.
Läkaren sa till Natalie att hon var en av dem bästa storasystrarna som han träffat där, så lugn o skärpt, då kan man inte bli annat än stolt=)
Sagt o gjort, vi åkte hem.
Nu är kevin sådär, lös i magen, kanske pga alvedonen? och fortfarande lite slö, hoppas de går över snart.
Sen hoppas vi på att aldrig mer behöva sätta vår fot på akuten igen=)
Ha det bra
Kommentarer
Trackback
