nataliesmamma

Detta inlägget är tillägnat Frida som lämnade oss här på jorden den 5:ejuni 2011.
Har inte skrivit om det tidigare eftersom jag har känt att jag inte har haft den tid som jag behöver för att kunna få ner alla mina tankar.

Vi var o hälsade på henne på torsdagen, hon sa "hej", sen blev hon tyst, somnade,antar jag, hon låg i sin säng med slangar från näsan (sondmat) och såg allmänt trött o sliten ut. Jag blev chockad, bröt ihop och Natalie greps av panik pga mitt beteende, jag sa "Det är inte lönt att vi är här" o rusade ut genom dörren. Henke sa åtminstonde "hejdå" till henne.

Jag o Henke pratade om besöket på kvällen och kom fram till att det blev lite fel, jag blev chockad och de kändes inte alls rätt o bara gå ifrån henne! Tänk om hon förstod vad jag sa? (vilket jag tror)
Vi åkte dit igen på fredagen medans Jonas och Jennie passade Natalie, vi tyckte att det var bäst så, stannade en stund och pratade allmänt med henne, berättade att vi varit hemma hos mormor och att vi skulle resa dagen efter, hon "grymtade" något, försökte antagligen säga något men de var tyvärr helt obegripligt.

Dagen efter på lördagen åkte vi och hon gick bort på söndagen 14.40.
Emma sa till mig "Hon kanske väntade på att du skulle komma, innan hon ville ge upp och gå vidare. Vi har många patienter som går bort när alla deras anhöriga har hälsat på".
Väldigt fint sagt! Det gjorde gott att höra. Tack Emma! Dem orden värmde oerhört mycket och jag tror själv att man kan styra lite när man vill "ge upp livet".

Jag är evigt tacksam att jag till slut valde att hälsa på henne!! Ville först inte de, som jag har nämnt i bloggen pga att jag ville minnas henne som hon var, den friska Frida..men det gör jag ändå! Alla minnena försvinner inte för att jag såg henne så pass sjuk, jag kan däremot lättare acceptera hennes bortgång och tom glädjas över den, för hennes skull och för alla anhöriga.
Det är inget liv o ligga så, kan inte ha varit trevligt för henne och som anhörig är de bara jobbigt o se henne så.

Den 27:e juni 14.00 hölls begravningen i Kirsebergskyrkan, en fin begravning, massa blommor och Inga-Lill var prästen, som även har konformerat mig, kul o se henne igen, hon har förändrats en hel del och ser faktiskt mycket yngre ut nu än för 10 år sedan.

Tror att jag tänker på Frida minst en gång om dagen, med glädje, har faktiskt inte gråtit så mycket, antingen för att jag inte har tagit det till mig att hon är borta för alltid eller för att jag faktiskt tycker det är bra för henne? Vet inte vilket.
Varje morgon när jag vaknar och varje kväll när jag ska sova, så tittar jag på mina gardiner som hon har virkat, och mitt sängöverkast, ett minne för livet, ett fint sådant. Tusen tack Frida för att jag fick de!! (L)
Ibland när Henke frågar "Vad ska vi göra?" så är jag nära o säga "Vi kör till Frida" Hon var så underbar att man gärna åkte dit när som o hälsade på, tog en kopp kaffe, käkade middag ibland, där kunde man "bara vara" utan att ha en massa o prata om, tiden gick ändå, precis som när jag träffar mina vänner.
Hade planerat att jag skulle spendera många av mina föräldrarlediga dagar där hemma, tyvärr blev det inte så=( Känns jätte bra att hon åtminstonde hann träffa Kevin och hålla honom! Och att hon fick vara med om Natalies 3,5 första år, hennes barn,barn,barn,barn..5 generationer.

Hon hade 88 underbara år här på jorden, det måste vi glädjas över!!! Älskade Frida, Älskade vän, du kommer vara evigt saknad och ihågkommen!! All kärlek till dig.

Hade kunnat säga o skriva så mycket mer om henne men känner mig nöjd just nu. Lär återkomma till henne både i bloggen och i tankarna.
Hoppas och tror att hon och Tjalle åter har funnit varandra, det räcker för att få mig till att le!

// Ditt barn barn barn