Att känna andras lycka och glädje
Fick ett samtal idag, som gjorde mig så varm och glad, min älskade vän har köpt ett hus i Vellinge!
Livet ler för er och allting verkar ljust och bra och det gör mig så oerhört glad.
Finns inte mycket som är skönare än att kunna känna andras glädje! En härlig känsla. Man blir nästan gladare när det händer andra än en själv (fast så är det förstås inte, men känslan känns så)
Riktigt familjeliv. Precis som vi har det. Snart delar vi allting igen, precis som förr=)
Hörde några tjejer prata på bussen för någon dag sen, om skola, fest och killar...och deras prat var så annorlunda än mitt, mycket "azzå" "var så jääävla full" "Han sa så och gjorde det och hon den subban...tänker fan inte ringa honom".
Då kände jag mig så...inte gammal, det är inte rätt ord för jag känner mig fortfarande väldigt ung! Men vuxen. Jag kände mig väldigt vuxen. Långt ifrån deras liv. Men jag minns hur det var, fest alltid, strul med killar, skitsnack bland kompisarna, prov och skola. En rolig tid faktiskt, som jag helt enkelt har växt ifrån. Tur att man har sina minnen kvar, dem kommer man långt på=)
Har funderat på en annan sak oxå, att bli vuxen, innebär det att man bildar en familj och förtränger sina vänner? Känns så. Alla gör det. Många glömmer sina vänner när man har en partner.
Känner att jag har kämpat länge med att hålla kontakten med många och ses relativt ofta, men nu orkar jag inte längre, man måste vara två för att få det till att fungera, jag ska inte hela tiden höra av mig och nästan känna att jag tjatar eller tränger mig på. Nej, slut med det nu. (så känner kanske andra oxå? Att dem bara hör av sig, men då är det något fel på relationen)
Jag förstår att man jobbar och pluggar på vardagarna och helgerna är "heliga" och dem vill man spendera med sin familj. Jag förstår precis! För jag lever samma liv. Jag vill inget hellre än att vara med Henke och Natalie om helgerna, Men man måste kunna unna/offra/undvara någon dag eller några timmar någon gång åt sina vänner, om man vill ha dem kvar förstås.
Nog om det.
Livet är uppdelat i tre bitar! :
När du är ett barn är föräldrarna det viktigaste du vet och ser upp till.
När du blir ungdom och tonåringar är vännerna det bästa som finns.
När du blir äldre och vuxen är ens partner, barn och övrig familj det man prioterar mest av allt. Då är man inte ett Jag längre, utan har övergått till Vi.
Nu är det Vi, jag, Henke och Natalie:D
Många tankar idag och mycket glädje i kroppen! PussochKram
Livet ler för er och allting verkar ljust och bra och det gör mig så oerhört glad.
Finns inte mycket som är skönare än att kunna känna andras glädje! En härlig känsla. Man blir nästan gladare när det händer andra än en själv (fast så är det förstås inte, men känslan känns så)
Riktigt familjeliv. Precis som vi har det. Snart delar vi allting igen, precis som förr=)
Hörde några tjejer prata på bussen för någon dag sen, om skola, fest och killar...och deras prat var så annorlunda än mitt, mycket "azzå" "var så jääävla full" "Han sa så och gjorde det och hon den subban...tänker fan inte ringa honom".
Då kände jag mig så...inte gammal, det är inte rätt ord för jag känner mig fortfarande väldigt ung! Men vuxen. Jag kände mig väldigt vuxen. Långt ifrån deras liv. Men jag minns hur det var, fest alltid, strul med killar, skitsnack bland kompisarna, prov och skola. En rolig tid faktiskt, som jag helt enkelt har växt ifrån. Tur att man har sina minnen kvar, dem kommer man långt på=)
Har funderat på en annan sak oxå, att bli vuxen, innebär det att man bildar en familj och förtränger sina vänner? Känns så. Alla gör det. Många glömmer sina vänner när man har en partner.
Känner att jag har kämpat länge med att hålla kontakten med många och ses relativt ofta, men nu orkar jag inte längre, man måste vara två för att få det till att fungera, jag ska inte hela tiden höra av mig och nästan känna att jag tjatar eller tränger mig på. Nej, slut med det nu. (så känner kanske andra oxå? Att dem bara hör av sig, men då är det något fel på relationen)
Jag förstår att man jobbar och pluggar på vardagarna och helgerna är "heliga" och dem vill man spendera med sin familj. Jag förstår precis! För jag lever samma liv. Jag vill inget hellre än att vara med Henke och Natalie om helgerna, Men man måste kunna unna/offra/undvara någon dag eller några timmar någon gång åt sina vänner, om man vill ha dem kvar förstås.
Nog om det.
Livet är uppdelat i tre bitar! :
När du är ett barn är föräldrarna det viktigaste du vet och ser upp till.
När du blir ungdom och tonåringar är vännerna det bästa som finns.
När du blir äldre och vuxen är ens partner, barn och övrig familj det man prioterar mest av allt. Då är man inte ett Jag längre, utan har övergått till Vi.
Nu är det Vi, jag, Henke och Natalie:D
Många tankar idag och mycket glädje i kroppen! PussochKram
Kommentarer
Trackback
